iamlovesick

Arton arbetsdagar är vad jag som mest har kvar att jobba på min nuvarande arbetsplats sen är det dags för nya utmaningar. Det ska, som jag skrivit flera gånger redan, bli jätteskoj. Men samtidigt så fattar jag inte att det är sant. Jag lider dessutom av separationsångest... hur ska jag klara av att inte se mina arbetskollegor varje dag? Vissa ska det bli skönt att slippa (helt ärligt) men några andra som har fått en speciell plats på min tycka-om-lista..... hur ska det gå att inte prata med dom om dagarna? Det kommer att bli tomt! Jag hoppas verkligen att vi kommer att ses fortsättningsvis också. Jag tror tyvärr att det är lätt att säga att "vi ska hålla kontakten" och sen blir man snabbt bortglömd ändå. Syns man inte så finns man inte... är det så?

I tre nätter har jag tvingats att sova ensam utan N. Det kan ha varit några av de längsta nätterna  hittills... Det är konstigt det där, när man vill att tiden ska gå fort så sniglar den sig mest fram och när man vill pausa klockan och stanna tiden så rusar den iväg med väldans fart.
Visst... vi har stulit några korta stunder varje dag + skickat massvis med meddelanden samt pratat flera timmar i telefon men det känns som om jag liksom inte får nog av att vara i hans närhet. Han har förtrollat mig på något konstigt sätt... det känns tomt när jag är utan honom.
Fast i dag får vi äntligen sova tillsammans igen.
Härligt!